carmentutic

Känner mig helt upp och ner vänd. Har hetsat sönder över att jag alltid är så jävla pantad. Att jag är så jävla

sämst i skolan och verkligen är trög. Borde klassas som förståndshandikappad. Sitter och läser en sjukt

olämplig bok för mig, just nu. Men det är skolarbete and it needs to be done. Mina sömntabletter har slutat

fungera typ och jag vet inte vad jag borde göra. Ringa och fråga vafan det är för fel nu, eller om jag borde avvakta. Tänker inte gå in mer än så på det där. Känner bara att jag vill upp, upp och iväg. Ni vet när man flyger, när man liksom varken är död eller levande, varken på jorden eller i rymden. När man bara är liksom, mittemellan. Någonstans fast ändå ingenstans? Känner lite sådär just nu. Vill bara vara någonstans men ingenstans. Vill bara ta en paus, vill bara få sova, vill bara få ta det lugnt, vill bara få springa. Springa, det vill jag, fan. Vill springa så långt jag bara kan utan att stanna. Springa tills bena åker av och andan inte klarar av all upphetsning. 

 

Har ni någonsin tänkt på att du kan sätta på dig kläder och skor, och typ, bara börja gå härifrån? Bara börja gå liksom. Just keep walking. Liksom, bara dra någonstans. Lämna den här platsen och hamna på något helt annat ställe. Det är helt sjukt. Alltså man kan med sina egna ben bara lämna den här staden och aldrig komma tillbaka... Enough med alla thoughts nu. Åter till den olämpliga boken.