carmentutic

Sparks, minns ni 2007 när vi bara var små barn som knappt visste någonting men ändå visste att det här, cheerleading var något vi ville hålla på med för en lång tid framöver? Minns ni, när vi fick tävla för första gången i Stockholm även fast det bara var en vänskapstävling, och vi vann silver? Minns ni vårt första DM, guld & MVP. Minns ni alla gånger vi kämpat så jävla hårt för att sätta våra rutiner, stunts, hopp, tumbles osv? Ni vet de där glädje tårarna man fick när man kom hem efter en jätte härlig träning, när man var så jävla nöjd och när man tänkte efter hur mycket man älskar sitt lag? Ni vet känslan av att vara en familj. Minns ni alla gånger vi gråtit av glädje på varje tävling? Because hard work actually paid off. En önskan - Om jag bara fick hålla på med det här igen, om bara något mirakel kunde hända så Sparks startades igen, jag svär jag skulle kämpa och ge allt exakt varje träning, för jag saknar det så mycket.

'

Många tror det bara är en dum lek ingen bryr sig om. Men om ni bara visste, att det är så himla mycket mer än så. Det här var varken bara en hobby eller en sport, det var mitt liv. Varje dag var det alltid cheerleading och ingenting annat. Men nu är allt borta och bara ligger och ruttnar i mina garderober och det kan inte kännas mer fel än vad det redan gör.