Sitter och bara tänker igenom en hel del saker. Ni vet som på kvällarna, när man bara ligger och funderar innan ögonen slocknar och man faller till sömns? Mjo, såna funderingar har jag nu. Alltså jag har världens finaste och snällaste vänner och jag har en så sjukt underbar familj. Jag är omringad av så många bra människor. Kan inte sluta med att ställa mig frågan "Varför?". Liksom, jag förtjänar inte ens att ha allt jag har. Jag har världens snällaste föräldrar som i stort sätt köper mig allt jag vill ha. Jag har vänner som finns där för mig, som alltid är snälla mot mig även om jag är som jag är och kan ge skit till dem som inte ens förtjänar det. Det är som om mina vänner struntar i att jag är en så jävla dålig människa och ändå fortsätter vara så himla snälla mot mig. Det är som om mamma och pappa inte ser att jag beter mig så jävla dåligt mot dem, ändå fortsätter dom omringa mig med ingenting annat än kärlek. Alltså jag kan lova er att jag är så himla älskad av människorna runt mig känner jag. Och jag älskar alla minst lika mycket tillbaka. Men varför? Jag förtjänar inte det här. Jag förtjänar inte någonting utav det.